Amerikaner pratar ofta om hur rädda de är för brunbjörn och att de beväpnar sig på grund av dem. Samtidigt är vi svenskar inte särskilt brydda om björnen alls. Är den amerikanska brunbjörnen mer aggressiv än den nordiska?
Det här är en spännande fråga! Jag tror att det handlar om två saker. Först och främst finns det fler björnar i Nordamerika, så sannolikheten att stöta på en björn i naturen är högre där. Man räknar med att det finns omkring 700 000 svartbjörnar och runt 60 000 brunbjörnar i Nordamerika. Ett grovt överslag ger därför vid handen att det finns 0,03 björnar per kvadratkilometer. I Sverige har vi omkring 3000 brunbjörnar – samma art som nordamerikanska brunbjörnar och grizzlybjörnar – eller 0,007 björnar per kvadratkilometer. Björntätheten är alltså omkring 4 gånger högre i Nordamerika. Det blir såklart litet missvisande, eftersom alla björnar inte är jämt utspridda över hela landet, men fungera som en slags indikation på hur vanligt det är att möta en björn. Är risken större att stöta på björn garderar man sig, helt enkelt.
Den andra faktorn jag tror har betydelse är björnens populationsutveckling i Sverige. Vid 1900-talets mitt var björnen nästan utrotad i Sverige, med bara något hundratal kvarvarande djur. Populationerna var låga långt in på 1990-talet, för att sedan börja klättra upp mot dagens nivåer. Våra generationer har helt enkelt glömt bort att ”samexistera” med björnar och vad det kan innebära. Samma sak gäller ju i mångt och mycket alla våra stora rovdjur, som numera med viss regelbundenhet ger skapar oro och rädsla som nog delvis grundas i att vi inte är vana vid rovdjur i vår närhet. Som jämförelseexempel tycker jag att ögruppen Svalbard i arktiska Norge, är bra. Där har det alltid har en liten risk eller chans att stöta på isbjörn, och gör det alltjämt. Såväl befolkningen samt tillresta turister är medvetna om detta och vidtar nödvändiga försiktighetsåtgärder. Det är till exempel olagligt att röra sig utanför bebyggelse utan vapen på Svalbard, och även inne i byarna är invånarna mycket björnmedvetna. På samma vis vittnar såväl grottmålningar som den medeltida litteraturen om att björnen har haft stor mytologisk betydelse, men också ansetts vara ett farligt och kraftfullt djur. Det finns alltså en rik kulturskatt som tyder på att vårt förhållande till björnar såg annorlunda ut, när björnarna var vanligare och spelade en större roll vardagen. Att förstå människans förhållande till djur fordrar nog oftast en kulturhistorisk djupdykning, för att bringa klarhet i hur ett djurs anseende från början grundlades och hur det har förändrats över tid i takt med att det moderna samhället vuxit fram.
Till sist vill jag också påtala att inga djur är av naturen aggressiva. Det förekommer givetvis konflikter mellan människor och vilda djur, men dessa bottnar nästan utan undantag i att människor gjort något olämpligt, som att låta mat ligga öppet, att vara djuren alltför närgångna, och så vidare. Den övervägande majoriteten av möten mellan människor och små eller stora djur, slutar dock med att djuren blir rädda och ger sig iväg. I de allra flesta fall ser vi inte ens djuren innan de försvinner.
– Andreas Nord
